sabinasvenring

Först och främst så hade Kian sovit illa natten innan så han var trött och gillade inte alls att vara naken när vi skulle väga och mäta , han har inte krånglat med det innan så redan där tyckte jag det blev svettigt.

Läkaren kollade rygg, ben , muskler och leder lite extra ju , eftersom han varit ganska snabb med allt möjligt motoriskt sett hittills, och allt såg tipp topp ut. Växer inte fel och inget är överbelastat eller snett. De skulle följa upp och kolla extra på hälsokollen nästa månad med. 

Han hostar ju och sätter all min mjölk i halsen och den sprutar överallt , inte alltid kul att råka spraya mjölk över en nyklädd bebis eller sin fikakamrat. De tyckte jag skulle låta honom sitta upp och ammas för att han ska hinna med att svälja all mjölk.

Till svar på att han fortfarande vaknar varannan timma och är hungrig så rekommenderade hon nu att vi skulle testa ge honom en flaska ersättning innan nattning och börja med gröt på sen eftermiddag redan nu. Välling och gröt ska egentligen vänta till 6mån men hon sa att det oftast berodde på att de helst ska gå igenom och klara av det mesta i smakprover/barnmat först, vilket han redan gjort. Så nu letar jag lite olika recept på gröt så jag kan börja laga nu på söndag. Får ju se vad han gillar bäst med för variant, vill inte krångla med det under denna veckan då dopet är på lördag. 

När sköterskan sa att "nu är det dax för spruta" och jag blev helt tårögd , tyckte det var skitjobbigt sekunden hon sa det. Senast så var ju Hassan där och jag satt utanför redo att amma. Denna gången skrek han redan innan de börjat, de fick göra det själva, medan jag återigen satt utanför dörren redo att amma, och bölade. Gör så ont att höra att han får ont. Mitt mammahjärta blev mos. Inte nog med det så ville han inte äta efteråt utan grät supermycket i ungefär en halvtimma medans jag vaggade i väntrummet. Sköterskan kom ut flera gånger och kollade om vi var okej och förklarade att det var bättre att jag faktiskt inte var med , att han inte associerade mig med smärtan. Fick ganska dåligt samvete först att jag lämnat honom själv. Hon förklarade även att båda flickorna som varit inne i samma ålder som honom före och efter han skrikigt ännu mera, tyckt det varit ännu jobbigare. Där och då tyckte jag hon förminskade min sons smärta, haha. Men insåg sen att hon försökte vara fin och säga att det inte var så farligt.

När vi skulle ner sen så fastnade vi i hissen. Såklart. Först fastnade vi emellan vårningarna. Sen gick den igång och vi fastnade ungefär 30cm ifrån en vårning och jag fick upp dörren. Där satt tre glada gubbar som hjälpte mig lyfta upp vagnen ur hissen och kalla på vaktmästaren. Så sprang han stackaren upp & ner hur många gånger som helst innan han fixade det och vi kunde åka hem. Kan ju minst sagt säga att paniken spred sig i kroppen när man sitter fast i jordens minsta hiss med en 5 månaders bebis haha. Gick igenom hela checklistan i huvudet, han har ju mat i mig och skötväska osv men jag tänkte mer på mig själv kanske , om jag inte har vatten och mat hur ska då mjölken fortsätta ? Tänkte jag skulle sitta där en evighet, tydligen. Från och med nu kommer det alltid finnas vatten och banan i skötväskan, ifall ifall vi fastnar i en hiss.

Lillen stendäckade i vagnen , stackars..

Gick en långpromenad så han fick sovit av sig i vagnen.

Han fick hög feber under kvällen, kunde inte komma till ro och fick inte ätit på över 6 timmar. Jag och Hassan bytade av varandra då han däckade och vaknade var tionde minut om vartannat. Vår lilla fina. Fick hålla nere honom båda två tillsammans för att få i honom alvedon , efter ungefär en kvart lyckades jag mata och han somnade. Hemsk kväll och vi var helt slut. Såhär skrikigt brukar vi verkligen inte ha det, tårögda som få över att han inte mådde bra. Man hörde på hans skrik att han liksom skrek efter hjälp och inte mådde bra. Värsta känslan någonsin. Gick ju sämre än förra gången då han bara sov och sov, verkar som om han förstod mer nu. Han tog sig på benen jättemycket och gjorde ledsen min. Lille killen.