Actionaid
Fick hem brev ifrån mitt fadderbarn jag har via actionaid. Abeda heter hon, ifrån Bangladesh. Trots up & downs på ekonomifronten så har jag faktiskt behållt denna lilla bönan sen jag var 18. Får alltid nån teckning och ett brev, sen en uppdatering om hennes familj och staden hon bor i. När jag först blev tilldelad denna underbart söta dam så var hon ju 5 bast och nu är hon snart 9 år, går i skolan och dans, fått en cykel som hon skrivit om i de senaste tre breven. Hon babblar överlag om ganska osammanhängande grejer, i senaste brevet gick hon ifrån vad hennes favoriträtt är till att hon tycker kossor är fina och hoppas hon får ha en ko när hon blir stor. Urgulligt ändå.
Sötnöt som målat!
Jag är ju fortfarande aktiv medlem i rädda barnen och ger till Unicef varje månad men actionaid känns roligast, mer personligt. Jag har skrivit brev tillbaka och skickat bild på både hund och Kian ( hon tyckte hunden såg ut som en Björn ) , efter det verkar hon lika pepp som jag på att få träffas någon dag, det vore drömmigt!
Alla som har möjligheten att ta till sig ett fadderbarn borde verkligen göra det, givande för en själv samtidigt som det gör en sån enorm skillnad. Jag fick idén ifrån min mormor som alltid haft fadderbarn. Actionaid är ju speciellt inriktade på flickor då flickor i många länder oftast mest blir en börda för familjen och de inte lägger samma krut på dem. Jag ser fram emot när Kian börjar förstå allt det här och kan ta del av teckningar , bilder , lära sig om hur andra har det och varför det är så viktigt. Det blir enklare när man har det svart på vitt.
Sötnöt som målat! Kommentarer
Trackback
